Etikettarkiv: Socialdemokrater

Mångfald ett egenvärde – ägarformen underordnad

I grunden har jag en väldigt enkel utgångspunkt när det gäller välfärdstjänster: varje förslösad skattekrona är en stöld från folket. Med andra ord tycker jag inte att det är skylten på huset eller namnet på arbetsgivaren som är avgörande – det viktiga är att välfärden är av hög kvalitet och att pengarna används så effektivt som möjligt.

Även om jag tidigare haft många frågetecken när det gäller riskkapitalisters intresse i välfärdssektorn (läs mitt blogginlägg från februari 2010 till exempel) så har jag ändå krasst utgått från att det inte spelar någon roll, så längre kvalitetskraven är högt satta och följs upp ordentligt.

Jag är inte lika säker numera. Tidigare kunde jag inte riktigt se poängen med riskkapitalister som ägare – även om de inte nödvändigtvis behövde innebära problem. Nu är jag lite mer tveksam till deras roll inom välfärdssektorn överhuvudtaget. Och det beror på två saker:
1/ Ökande monopolisering. Innebär den ökade monopoliseringen av ”välfärdsföretagen” (att de mindre företagen köps upp av stora koncerner – av logiska skäl oftast finansierade av riskkapitalbolag som har enorma pengar att investera) att nytänkande, engagemang och mer effektiva lösningar hindras?
Jo, sannolikt är det så (att bevisa det är inte möjligt, men det är självklart rimligt att tro att motivet skiljer sig mellan en riskkapital-VD och en sjuksköterska som startat eget för att testa sina idéer).

2/ Försvagar riskkapitalistbolagen förtroendet? Innebär det ökade intresset (och ägandet) från riskkapitalbolag att förtroendet för välfärdstjänsterna försvagas?
Jo, förmodligen. Inte för att de överlag sköter vårdboenden eller skolor sämre utan för att det helt enkelt är etiskt stötande att pengar som skulle kunnat gå till bättre välfärd skickas till Cayman-öarna eller något annat skatteparadis.

Men ändå är jag väldigt tveksam till att lagstifta mot riskkapitalbolag inom välfärden eller mot ”vinstuttag” ur välfärdsföretag. Jag tycker fortfarande att Jobbkongressen 2009 formulerade det hela klokt: ”Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att privata ägare tar ut vinster genom att göra avkall på kvaliteten i välfärden, eller genom att välja bort medborgare med stora behov.”

Min tveksamhet beror på tre saker:

1. Det är svårt att skapa en effektiv lagstiftning (som inte får negativa effekter – se nästa punkt).
Jag citerar det Ylva Johansson skrev på sin blogg nyligen angående att reglera vinstuttag (Ylva var Partistyrelsens föredragande i frågan på förra S-kongressen): ”Jag tycker att det var ett klokt val [att kongressen inte beslutade lagstifta mot t ex vinstuttag, min anmärkning] av kongressen eftersom frågan ingalunda är lätt att reglera för att uppnå önskad effekt, d v s högre kvalitet och stärkt förtroende för verksamheten. Risken är uppenbar att ett förbud mot vinstutdelning kan kringgås genom att t ex låta värdestegringen stanna i bolaget för att senare realiseras vid en vidareförsäljning (så som riskkapitalbolag vanligen agerar), genom att använda överskottet till helt andra delar inom samma koncern, till att starta nya verksamheter i ett annat land, eller till guldkantade pensionsavtal.”

2. Att utesluta riskkapitalbolag eller att begränsa möjligheten till vinstuttag riskerar att hindra innovation, nya lösningar och mer effektivt användande av resurserna.
Det kan självklart verka väldigt enkelt att säga ”om man låter bli vinstuttag så kan de pengarna användas till bättre kvalitet”. Och så är det självklart. Men det kan å andra sidan inte uteslutas att vinstuttaget faktiskt utgör mindre pengar än de vinster som kan skapas genom nya lösningar eller smartare sätt att arbeta. För det finns faktiskt andra sätt att spara pengar i vård, skola och omsorg än att låta äldre ligga ensamma längre, låta eleverna jobba utan lärare eller att ta bort gymnastikundervisning från veckoschemat.
Jag har för länge sedan (till exempel här och här) bloggat om att mer teknik i äldrevården skulle kunna skapa mer utrymme för personalen att vara med de äldre. Ett exempel handlade om att robotar/självgående dammsugare kunde sköta städningen så att personalen kunde göra annat. Låt oss tänka tanken att ett stort företag tror sig kunna tjäna pengar på ett vårdboende genom att göra just så, kanske har de inom sin koncern en tillverkare av städrobotar. Låt oss då tänka att det kan innebära att städningen utförs bättre, att de äldre får umgås mer med personalen och att företaget samtidigt tjänar pengar. Är det då fel?

Självklart skulle allt det där vara möjligt att göra även på ett kommunalt vårdboende. Problemet är bara att innovation bara till en viss gräns går att systematisera. Innovation, kreativitet, nytänkande och utveckling handlar nämligen i huvudsak om att människor tänker, prövar och lär av misstag. Det är alltså inte möjligt att sätta sig runt ett bord och bestämma sig för att uppfinna allt bra. Och därför har vi inte råd att avstå från möjligheter till innovation och utveckling. För så länge det finns stora brister inom äldrevården (oavsett utförare) – liksom inom skolan, förskolan och all annan välfärd – kan vi inte avstå utveckling och kvalitetsförbättringar.

3. Att lägga kraft på att stoppa till exempel vinstuttag flyttar fokus från det vi borde prata om: hur höjer vi kvaliteten inom välfärden?
Jag blev tipsad om en krönika i DN härom dagen. Med rubriken ”Hur vi dödar en människa är ett politiskt val” försökte skribenten bevisa att privat vård (särskilt riskkapitalbolags-driven) är sämre och innebär att äldre lider. Och visst händer det att privata vårdföretag utsätter äldre för vanvård; problemet var bara att exemplet var felaktigt.

Utgångspunkten var författaren Stefan Gurts berättelse om hur hans far (van)vårdades under sin sista tid i livet på ett äldreboende. Berättelsen är hemskt skakande och gör att man skäms för att ett civiliserat samhälle inte tar bättre vara på sina äldre medlemmar. Problemet för resonemanget var bara att äldreboendet (på den tiden Gurts pappa låg där) inte var privatdrivet. Det var kommunalt drivet. (Stefan Gurt skriver om det här).

Exemplet är tydligt: istället för att diskutera hur vi höjer kvaliteten i all äldrevård så att varje individ kan tillförsäkras en god, säker och trygg vård under sina sista år i livet blev det till en diskussion om huruvida Carema brister i sin äldrevård (vilket de självklart gör då och då) och om att kommunen skulle göra det mycket bättre (vilket de alltså inte gjorde).

Därför är diskussionen om vinstuttag, riskkapitalbolag och annat en återvändsgränd. Den får oss att prata om ägande, skyltar och annat som vi trivs med att prata om istället för att prata om det som är så oändligt mycket svårare: hur vi ökar kvaliteten i välfärden.

Självklart kan det gå att lagstifta på något fiffigt sätt så att man inte riskerar dessa nackdelar. Men jag är rädd för att det kommer att visa sig svårt. Därför tror jag det är bättre att låta det vara öppet – men att också göra det lättare för kommuner och landsting att på egen hand sätta upp regler för upphandlingar och andra system för att ”släppa in” andra utförare i välfärdens tjänster.

Det är självklart rimligt att kommuner och landsting kan välja bort vissa typer av bolag – för att de hellre vill uppmuntra innovation från till exempel avknoppad personal. Det borde också vara möjligt för kommuner och landsting att ställa mycket hårdare krav vid upphandlingar och liknande. Och det borde skapas mycket mer genomskinliga system för kvalitetsuppföljning – av både privat och offentligt utförda välfärdstjänster.

Så vad tycker jag borde göras? Låt mig räkna upp ett antal punkter, som på intet sätt är ett heltäckande program men som kan vara ett första steg:
1. Lagstifta om att all skattefinansierad verksamhet ska tillämpa offentlighetsprinciper, oavsett ägare. Detta kan delvis ske idag genom bättre avtalsskrivande från kommuner och landstings sida (eller genom opinionsbildning som jag ägnade rätt mycket tid åt för några år sedan…: Läs mer här). Och egentligen borde välfärdsföretagen själva inse värdet av att vara helt transparenta (ungefär som Attendo Care gjorde i Örebrooch därefter i resten av landet – efter att jag drivit frågan…).

2. Inför obligatoriska kvalitetsjämförelser för all välfärdsverksamhet – som är öppen för vem som helst att ta del av. Dagens jämförelser måste dock förbättras, de är idag alldeles för opålitliga och mäter alldeles för mycket detaljer. Det är självklart inte rimligt att skattekronor slösas bort (vare sig i ineffektivitet eller i övervinster) på bekostnad av kvaliteten. Det finns en bred och djupt känd önskan om att våra skattepengar ska användas till rätt saker, att vi ska kunna granska hur de används, och att den svenska modellen – på det stora hela – fungerat väl.

3. Gör det lättare för kommuner och landsting att ställa specifika krav – utifrån lokala förhållanden och önskemål – på utförare av välfärdstjänster. Det kan handla om miljöhänsyn, om engagemang eller lokalt ägande, om att vinster inte ska skickas ur landet och så vidare. Även om den nationella lagstiftningen bör utvecklas på området så måste det ändå finnas utrymme för invånarna i en kommun att påverka vem som utför välfärdstjänsterna. (Här finns dock samtidigt ett stort problem med att det på vissa håll riskerar sättas krokben för alla alternativ, vilket innebär att skattepengar slösas bort och kvaliteten inte förbättras – men det går jag inte in på mer här.)

Min utgångspunkt är att mångfald alltid är positivt, även när det gäller utförandet av välfärdstjänster. Eftersom de kommunala verksamheterna ofta är ”de normala” ökar risken att de tyngs av traditioner och ”så har vi alltid gjort förut-tänkande”. Därmed behövs alternativa utförare, för att öppna för nya metoder och nya attityder.

Men egentligen är inte ägarformen avgörande: ledarskap, kompetens, resurser och mycket annat är mer avgörande för vilka resultat som levereras. Mångfalden är ett egenvärde eftersom den stimulerar utveckling, ägarformen är däremot inget egenvärde (men ofta ett redskap).

Lysande prestation, nervös väntan på resultat

Att Socialdemokraterna i Örebro, med benägen hjälp från övriga länet och övriga landet, gjort en fantastisk prestation är redan klart, resultatet får vi vänta på en stund till.

Under valrörelsen har vi knackat 30606 dörrar (målet var 30000!), 11338 de sista 100 timmarna! Totalt har vi haft (mibst) 42384 samtal (och då har vi slarvat med rapporteringen, allt är inte inskrivet).

Så prestationen kan vi redan vara stolta över, något säger mig att vi om någon timme kan vara lika glada åt resultatet!

Stora möjligheter för Gustavsvik (+ multiarena och Bert och Sune-land)

Tänk er om några år: Besökare till Örebro kliver av tåget på centralen och byter till lokaltåget söderut. Efter några minuter stannar det fräscha lokaltåget vid den nybyggda stationen vid Gustavsvik där de har nära både till ett av nordeuropas bästa äventyrsbad, en 5-stjärnig camping, ett hälsocenter för friskvård, en modern multiarena med såväl travbana som friidrottstävlingar och fotbollsmatcher. Lite längre bort (sammankopplat med elbussar utan förare) finns Brunnsparken dit tusentals turister åker för att se Hjalmars populära revyefterföljare och dit barnfamiljerna vallfärdar för att skratta åt Bert och Sune samtidigt som de lär sig om naturvetenskap, teknik och klimat.

I det föregående drömstycket fanns en och en halv detalj som inte kommer att ske inom några år: elbussar utan förare kommer inte vara tillräckligt säkra och snabba om några år (tror det tar längre tid) och det är ju inte säkert att den rätta ”marknaden” för Bert och Sune-land är att bli en ”Universeum” i miniatyr. Övrigt kan mycket väl vara verklighet på mindre än 5 år. Beroende på vem som styr Örebro, så klart.

Den så kallade ”koalitionen” är inte intresserad av lokaltåg i Örebro län. De är negativa till en multiarena, har försökt sälja Gustavsviksanläggningen till vrakpris till en liten aktör, var på vippen att skrämma Hjalmar från stan och har avfärdat idéerna på ett Bert och Suneland. Så: vad som händer i området runt Gustavsvik beror helt på vem som styr Örebro.

Jag har en väldigt lång lista på saker jag ska göra veckan efter att vi fått ett klart besked från örebroarna om att vi Socialdemokrater leder en bred samling för Örebros utveckling. Men redan dagen efter att det är klart ska jag göra två saker:

  1. ta kontakt med intressenterna bakom multiarenan och säga: ”välkommen, ska vi börja diskutera detaljplan och markköp nu?”
  2. ta ny kontakt med Sören Olsson och Anders Jakobsson och säga: ”ska vi sätta oss och diskutera ett Bert och Sune-land nu?”

Jag har haft kontakter tidigare med dem i dessa frågor och de vet att jag kommer att återkomma. Vad vi självklart inte kan veta nu är vad resultatet blir – men en sak är helt säker: vi kommer att ge tydliga besked och vår grundinställning kommer att vara positiv.

Jag tror nämligen väldigt mycket på området runt Gustavsvik. Örebro har redan idag en enorm turistmagnet i Gustavsviksanläggningen (bad och camping). Gustavsvik är den fjärde mest besökta fritids- och turistanläggningen i Sverige och det är oerhört viktigt för örebroarna att människor även i framtiden besöker Örebro för dessa anläggningars skull. Därför är det bra att högerkoalitionens ideologiskt motiverade utförsäljning av anläggningen stoppades och att vi nu istället skapat en lösning där lokala företagare engagerar sig i områdets utveckling. Det kan bli riktigt spännande.

Strax bortanför Gustavsviksanläggningen har vi numera en utmärkt vägförbindelse som leder besökare direkt från motorvägen och direkt från den södra infarten till Örebro. Bortanför den bron vill ett antal intressenter bygga en multiarena som skulle bli ett flaggskepp för travsporten och skapa nya möjligheter för såväl friidrott, fotboll som annan idrott och för stora evenemang. Intressenterna bakom multiarena har tidigare varit intresserade av att bidra till utvecklingen av Gustavsvik och såvitt jag förstår kvarstår deras intresse för att investera i Örebro. Åtminstone för tillfället. Vad som händer om Örebro i ytterligare fyra år ska styras av en stoppkoalition törs man inte ens tänka på. Då kanske ”koalitionen” lyckas med sina tidigare ambitioner: att den typen av tunga etableringar hellre kan hamna i Arboga eller Karlstad…

Förslagen om en stor multiarena i området bortanför Gustavsvik skulle, tillsammans med en fortsatt utveckling av Gustavsviks bad och camping, tillföra något nytt till Örebro och skapa nya jobb och bidra till Örebros utveckling. Med rätt skyltning från motorvägen (och nya trafiklösningar på Aspholmen) skulle området runt Gustavsvik bli Örebros motsvarighet till Percy Nilssons vision om Hyllie i Malmö: ett område som får folk att svänga av motorvägen för att uppleva något mer. Hyllie är ett rätt mycket större projekt (bara Malmö Arena är ju gigantisk), men tanken går att låna.

Med två så stora magneter i området skulle det på lite sikt vara möjligt att knyta ihop Gustavsvik med Brunnsparken och skapa ett besöksmål som erbjuder bad, camping, idrott och Sveriges bästa revy – Hjalmar – i samma område. Då öppnas även möjligheter för en utveckling av Brunnsparken och ett förverkligande av idéer som till exempel Bert- och Suneland. Området Gustavsvik – Brunnsparken skulle kunna locka hundratusentals nya besökare till Örebro. Det skulle skapa hundratals nya jobb i Örebro. Vilket skulle skapa massor av nya möjligheter för en bättre skola, utbyggd förskola, bättre äldrevård, likväl som stora investeringar för att minska klyftor och skapa ytterligare jobb.

Örebro behöver en kommunledning som går framåt. När det gäller Multiarenan och ett Bert och Sune-land så är det bara ”en sida” som är intresserad. Hoppas att vi får förtroendet nästa söndag.

Ett Örebro som välkomnar uteserveringar!

Vi diskuterade uteserveringar igår på presidieberedningen för Programnämnd Samhällsbyggnad (en gång i veckan stämmer tjänstemännen av aktuella frågor med oss politiker). Lilla Örebro var ett exempel, Satin ett annat.

Lilla Örebro har uppmärksammats i media, eftersom de inte längre får sätta upp ett rep som avspärrning på Köpmangatans ena sida. Därmed finns en risk att gästerna inte längre får gå ut från restaurangens bar med en öl i handen. Jag bloggade om det härom dagen.

Lilla Örebro är en av de restauranger som skött sig bra och som därför nu får ett treårigt tillstånd, för tjänstemännen på Tekniska Förvaltningen (som ger tillstånd till just uteserveringen) är det ingen stor dramatik i att de två rep som tidigare varit uppspända inte längre får vara det. Den fast byggda uteserveringen får stå som den stått tidigare, i kommande tre år. Men problemet är att om Tillståndsutskottet i kommunen inte ger tillstånd till att gästerna ska få bära sin öl till uteserveringen om inte gatan är avstängd så kommer Lilla Örebro – trots att de skött sig bra – ha att välja mellan: 1/ att stänga uteserveringen eller 2/ att ha ytterligare personal och en bar ute på gatan (vilket självklart kostar rätt mycket).

I gårdagens NA lovade moderaten Ulf Södersten (ordförande i Socialnämnd Öster, där Tillståndsutskottet hör hemma) att han ska ”hitta lösningar” på Lilla Örebros problem. Hoppas att han hittar de lösningarna.

En restaurang som vill ha uteservering behöver ha kontakt med fyra olika delar av kommunen: Byggnadsnämnden (för eventuella skärmtak på byggnaden t ex), Tekniska Nämnden (för själva uteserveringen, upplåtelse av mark), Miljönämnden (när det gäller matlagning och hygien och liknande) samt Tillståndsutskottet/Socialnämnd Öster (alkoholservering). Det där är självklart inte bra.

Därför har Näringslivskontoret i Örebro kommun samlat alla kommunala aktörer och bjudit in restaurangerna till särskilda möten: under namnet restauranggruppen. Det arbetet är bra och har, enligt de allra flesta, lett till att förutsättningarna blivit bättre för restaurangerna, att kommunikationen fungerar bättre och så vidare.

Men likväl riskerar Lilla Örebro – som alltså skött sig bra – att inte kunna bedriva sin uteservering. Och den frågan släpper vi inte.

Jag lyfte frågan om att helt enkelt förlänga förra årets tillstånd: att alla som hade tillstånd förra året ska få tillstånd för samma saker som de hade då – i väntan på att vi ser över reglerna. Men tjänstemännens bild är att det inte skulle göra någon nytta: på det stora hela så har vi justerat reglerna så att det fungerar bättre. Och de allra flesta är rätt nöjda, menar tjänstemännen. Jag har ingen anledning att betvivla deras bild.

Då återstår att lösa problemen för Lilla Örebro och för Satin (det är också på gång, det handlar om hur stor uteservering de ska få ha – de vill ha lika stor som förra året). Och de två problemen borde man kunna lösa enklare än att göra stora generella förändringar.

Sedan återstår frågan om hur vi ska återställa förtroendet för Örebro kommuns hantering av restaurangerna i stan, för det ryktet har tagit skada av de senaste årens alla turer om allt möjligt.

Jag är tacksam för synpunkter även när det gäller detta.

Synpunkter från Ringstorp

I måndags kväll hade Socialdemokraterna bjudit in till ett öppet möte i Ringstorp för att diskutera vad som behöver göras i närområdet. Jag tog med mig många idéer och förslag och hoppas inom kort kunna komma närmare en lösning på en del av de problem som togs upp. Här är några av de saker som diskuterades:

  • ”Vad händer med Gamla Mejeritomten? Bostäder? Industri? Annat?” ”Helst bostäder”
  • ”Det saknas en mataffär i området”
  • ”Skorstenen på gamla Mejeritomten är ett problem”
  • ”Buller och annat störande från gamla mejerietomten”
  • ”Det behövs en simhall på norr, positivt med ett utebad”
  • ”Fler aktiviteer runt Svampen”
  • ”Det behövs en förskola i Hagaby så att föräldrar slipper ta sig över vägen till Ringstorp för att lämna barn”
  • ”Tunneln mellan Hagaby och Ringstorp används inte fullt ut. Många går hellre över vägen.”
  • ”Tung trafik går genom Ringstorp. Lantbruket som kör med sina traktorer”
  • ”På raksträckan Längbrogatan körs det racing. Snabba hastigheter som är farligt.”
  • ”Vill inte vara ansvarig för snöröjningen. Borde vara kommunen så att det blir en bra kvalité och röjs överallt.”
  • ”Återinför samtrafiken!”

Konstruktivt möte om bättre snöröjning i Örebro

Lägger som hastigast upp anteckningar från kvällens möte om hur vi kan förbättra snöröjningen i Örebro. Men först en ursäkt: till de snöröjare som uppfattat att jag kritiserat dem för att inte göra sitt jobb så vill jag, än en gång, be om ursäkt. Ambitionerna för snöröjningen är beslutade av oss politiker och vi måste ta ansvaret för dem (jag hoppas att vi i stor enighet ska bli överens om att höja ambitionerna – och skjuta till mer pengar).

På mötet inledde Gösta Eriksson från Tekniska förvaltningen med att berätta om några av de förändringar som gjorts till 2011: förbättrad röjning vid några äldreboenden (inte alla), lägga snövallar på ena sidan gatan i Sörby, röja mer i innerstan, förbättra infarterna till stan, gps på fordonen så att man ser var de varit och röjt, med mera. De åtgärderna har kostat cirka 2,5 miljoner, totalt var budgeten på 16 miljoner och utfallet för förra vintern var 48 miljoner.

En del ytterligare förbättringar har också gjorts, till exempel att ”Snödagboken” lagts upp på internet så att man kan se var snöröjarna är och ska ta vägen. Till nästa vinter bör ett ordentligt kartbaserat system för felanmälningar och status på anmälda fel vara uppe på webben.

Några frågor som sedan togs upp av de örebroare som var på mötet:

  • ”Kvaliteten på snöröjningen måste förbättras, på sina ställen finns för stora brister. Vilka krav ställer man på snöröjarna? Kravspecifikation?”
  • ”Det skapas vallar vid utfart från garageuppfarten, man ska ju kunna köra över vallen med vanlig bil”
  • ”Hur stora vallar får det vara? Köra bort mer snö? Lägga all snön på ena sidan.”
  • ”Upprätthåll datumparkering och parkeringsförbud”
  • ”Snöhögar på gångvägar så man inte kommer fram med rullator”
  • ”Problem med trafiksäkerheten, man ser inte över snöhögarna!”
  • ”Dålig snöröjning runt Marklyckan och andra äldreboenden”
  • ”Genomfartslederna, varför har man inte datumparkering vintertid? Idag är det städnatt på ena sidan”
  • ”Bussarna kommer inte fram, det är trångt på gatorna”
  • ”Var lägger kommunen upp snön? På trottoarer…”
  • ”Avrinningen kommer att bli ett problem även i år: öppna vägbrunnarna (snöröjarna måste veta var brunnarna finns)”
  • ”Lägg mindre resurser på mindre gator, prioritera gångtrafiken!”
  • ”Forsla bort mer snö, även utanför centrum”
  • ”Fel uppgifter i snödagboken”
  • ”Skillnad vardag och helgdag?” (Nej, det ska inte vara skillnad)
  • ”Om man inte röjer städnatten dröjer det en vecka till nästa röjning”
  • ”Svårt när cykel o bilväg ska samsas och gatan är dåligt röjd”
  • ”Jag tycker att snöröjarna sköter cykelvägarna bra”
  • ”Resurserna räcker inte till, satsa mer!”
  • ”Höja ambitionen jämfört med andra kommuner”
  • ”Fler väghyvlar behövs!”
  • ”Svårt att fixa hörn/korsningar utan handkraft”
  • ”Betygssättning, betala efter kvalitet!”
  • ”Snöröjningen är fel, inte snöröjarna”
  • ”Det kostar med skador, olyckor, bilskador också – lönsamt att röja bättre”

Ska ägna en stund senare ikväll åt att dra slutsatser från mötet och presentera en lista med förslag. Återkommer om det imorgon.

Klarspråk från Reinfeldt

Jag har tidigare skrivit om det märkliga i att så få medier pressar Fredrik Reinfeldt om hans bok ”Det sovande folket”, där han bland annat skriver: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” Och nu hittade jag det här klippet på när Reinfeldt pratade om sin bok i tv. Med tanke på att han i klippet säger att det är för mycket politiker och att dessa politiker ägnar för mycket kraft åt att lova mer pengar kunde ju till exempel någon journalist fråga honom om hur det då kom sig att han i förra valrörelsen lovade att lägga på en krona på alla satsningar Socialdemokraterna gjorde på välfärden (eller så kunde de ju fråga varför han inte gjorde som han lovade…). Här är klippet: